Dröm till verklighet - inte alltid så bra
Jag har haft ett lugnt och skönt lov fram till nu.
Lyckats strunta i att tänka på skola.
Lyckts inbilla mig att jag kommer få massor med tid efter lovet.
Haft det riktigt skönt helt enkelt.
Jag har även fått en bok i julklapp.
Den handlar om hur man handkas med hästar.
Hur man "talar deras språk".
Detta kallas Natural Horsemanship (NH).
Boken är som bibeln för kristna.
Lagboken för jurister.
Formelsamlingen för oss naturnördar.
Den fick mig att längta efter en häst.
Detta gjorde att jag inte bara svarade på en annons.
Jag la även in en egen.
Jag förväntade mig inte att få svar på den.
Men i det lugna tillstånden lovet skänkt mig tänkte jag att jag kommer ha tid för det.
Lite tajt kanske det blir, men nog kommer jag klara av det.
Idag mötte jag som sagt mina vänner.
De fick mig minst sagt att vakna upp.
Stressen växte upp inom mig när jag insåg att skolan var långt ifrån över.
Inte ens detta fridfulla lov var utan plugg.
Tvärtom.
Stressad beger jag mig hemåt för att läsa ut min engelska roman.
Elden i baken för att nu kunna hinna med allt plugg och ändå ha kul.
När jag slår på datorn har jag redan fått svar på annonsen.
Mot all förmodan.
Hästen låter urgullig och helt perfekt.
Vad fan gör jag nu?
Jenni är hemma
Vår allas Jenni är äntligen hemma.
Härlig surprise med skumpa och tilltugg. ^
Åh vad skönt att ha dig hemma igen.
<3
Lov
Jag har en hypotes.
Hypotes säger nog ingen annan än de som går natur.
Knappt dem om jag tänker efter.
Men trots allt ett mycket bra ord.
Som tyvärr inte hänger ihop med det som jag vill komma fram till.
Men så här.
Det är lov.
Man har inget plugg.
(Önskar att jag här skulle kunna skriva inget jobb, men det vore väl för bra för att vara sant.)
Inga måsten.
Man bara är.
Det gör en slö.
Spontan.
Och barnlig.
Allt sedan jag började känna att lovet närmade sig har jag levt ut mitt barnliga jag.
Slänga sig i snön.
Göra snöänglar.
Åka pulka.
Köpa pärlor för att göra egna armband.
Och nu har jag även börjat läsa mina gamla hästböcker som tar typ 2 timmar att läsa ut.
Är det inte underbart.
Dessutom fick jag idag ett ryck och svarade på en medryttarannons trots att jag kommer ha noll tid i vår.
Den enda chansen att det skulle funka är att det verkligen inte är genomtänkt.
Spontant är ordet.
Åh vad jag älskar lov.
God jul
Imorgon drar jag till Linköping och jag lär inte blogga innan dess.
Därför.
En tidig julklapp från mig.
Och.
GOD JUL! <3
Svaghet
Det finns en hel del saker som jag är svag för.
Polotröjor.
Gulliga pensionärer.
Underarmar.
En hel del mer.
Jag vill dock inte visa mig allt för svag.
Så resten får ni lista ut själv.
Men nu till saken.
Det är nämligen ännu en sak jag har blivit svag för.
(Ja jag vet att jag sa att jag inte skulle säga någon mer, men om jag inte säger det här så missar jag hela poängen med blogginlägget.... typ.)
Kul parantes.
Inte.
Men som sagt.
Till saken.
Tänk er en liten spetsig sak.
Något som har en liten yta på toppen.
Och så snöar det som det gjort nu den senaste veckan.
På det toppiga föremålet lägger sig då en liten mössa av snö.
Det är ju så galet mysigt och gulligt att jag blir knäsvag.
Love it.
Desperato
Ja.
Varit ute?
Nej.
Haft vattenkrig i soffan?
Ja.
Gör allt för att slippa kemi?
Om jag gör!
Det där med publik.
Du vet en sådan som skriker helt besatt.
Som skriker så mycket att du är betydligt mer rädd att få tinitus av hennes skrik än av musiken.
Som skriker så man knappt kan koncentrera sig på musiken.
Som skriker så man aldrig hör ett enda mellansnack.
Kort sagt ett riktigt hysteriskt fan.
Gör nu om denna tjej till en kille.
Som förutom de egenskaperna tjenfanet har dessutom är mycket van vid att få igång hejarklacken varje derby.
Tänk dig att den killen är fast besluten om att få igång publiken på samma sätt som hejarklacken.
Att den killen alltså skriker som en galning, men får inte en jävel med sig.
Att den killen då börjar peta på folk för att få dem med sig.
Placera nu den killen bakom mig på gårdagens Winnerbäckkonsert.
Förutom den detaljen var det en underbar konsert.
Med asbra platser.
Härligt urval av låtar.
Fanastik ljussättning.
Och självklart en GullLasse.
Avslutningslåten, här hade ljusteknikern överträffat sig själv.
Galet bra drag, men kan någon förklara för mig varför stockholmare alltid blir så glada när han sjunger den här låten när det är liten av ett hån mot Stcokholm?
Kort sagt var det en galet bra konsert i alla fall.
För er där budskapet inte hade gått fram riktigt.
Fy FAN på BETYG!
Tro inte att det börjar bli lugnare.
Nej, nej. Här kör vi full tempo tills det är 2 timmar kvar.
Vi har kemiprov och matteprov.
Vi har en härlig inlämning i form av radio där ingen förstår redigeringsprogramet.
Men framför allt betyder det att det börjar bli dags för betygsnack.
Vårt första var i fredags och ledde till att hela bildgruppen kom gapande därifrån.
Det gapande ansiktsutrycket blev snart utbytt mot irriterande mumlanden.
När denna symtom drabbat tillräckligt många övergick det till en hatdiskussion.
Vår bildlärare hade inte delat ut ett enda rent MVG.
Tjejen i vår grupp som har ritat avbildningar som ser ut som fotografier står och väger mellan VG och MVG.
Joy som har gjort ett pocketomslag som skulle dra de flesta blickar till sig får ett VG för sitt verk.
Många som skulle ligga på gränsen mellan VG och MVG i grundskolan har numera ett klart G.
Det här håller inte.
Det kommer förstöra ett härligt långt jullov.
Det kommer att förstöra mångas självförtroenden, inklusive mitt eget.
Främst kommer det felaktigt att sänka alla.
Detta är fan inte okej.
Den som har sett henne ta upp en av ens verk.
Titta lite på det.
Ryka lite på näsan.
Peka på ett steck hon inte gillar.
Skaka på huvudet.
Och sedan långsamt säga:
"På den här sätter jag ett VG".
Förstår vad jag menar.
Det betyget är nämligen sedan printat för evigt.
Det finns inget man kan göra för att få henne att ändra på sig.
Inte ens komentaren:
"Men den är ju inte ens klar än"
Hon har bestämt sig.
Hon tittar ner på en som att man är dum i huvudet.
Det gör mig så jävla förbannad.
En liten parantes.
(peppar, peppar ta i trä!)
Sånt som värmer i vintermörkret
Det var ett tag sen.
Jag vet.
Jag hade planer på att sluta.
Men Jennifer tjatar så galet.
Så jag ger det ett försök till.
Så ämnet för dagen.
Sånt som värmer i vintermörkret.
Det finns mycket att ta upp.
Men jag orkar inte ta upp allt självklart.
Det får ni lista ut själva.
Det som jag däremot hade på hjärtat var det som fick mig att småle hela tordagskväll.
Jag går ensam i den kalla och mörka kvällen mellan Farsta stand tbana och bussen.
På vägen ser jag en ensam själ som står och säljer Situation Stockholm.
Det hugger till i mitt hjärta.
Vad gör att hon står här mitt ute i ingenstanns och säljer?!
Själv har jag inte pengar.
Bara en morot.
Det är nog mest en häst som blir glad för det.
Det var ju liksom också tanken.
Jag bävar för att behöva gå förbi den stackars människan.
Behöva skaka på huvudet.
Behöva skämmas för att man bara går förbi.
Men plötsligt vänder det gamla paret framför mig sig om och går tillbaka.
Det köper ett examplar.
Mitt hjärta smälter och jag går glad förbi med lätt och glatt sinne.
Världen är inte så hemsk när allt kommer omkring.
Tro mig.
Nästa gång ska det vara jag som vänder om och köper ett exemplar.
Köper ett exemplar och sprider lite värme i mörkret.
